Flykten från koden som blev en omväg hem

Om en spretig yrkesväg, en identitet som inte stämde, och hur AI till slut tvingade ihop två spår som löpt parallellt i decennier

Det började med en kvällskurs i Basic någon gång i slutet av 80-talet.

Jag minns inte exakt vilket år, men jag minns känslan. Att sitta vid en dator och faktiskt få den att göra något. Inget märkvärdigt, en blinkande prompt, några rader kod, men något tändes där. Jag programmerade aldrig i Basic efter kursen. Inte en enda rad. Men intresset för datorer och teknik har funnits i bakgrunden hela mitt liv sedan dess, ibland högt, ibland som ett tyst sus, aldrig riktigt borta.

Jag har länge tänkt på min yrkesväg som spretig. Försäljning och ung företagare, sedan, behandlingsassistentutbildning, åratal på boenden, trädgårdsarbeten, omskolning till webbutvecklare, företagare igen, WordPress-byggare åt småföretag, ett praktikcenter för unga arbetslösa, tillbaka till webbutveckling och driva kontorshotell, Jungiansk coachutbildning, och nu AI och systembyggande. Det ser rörigt ut. Men sett genom rätt lins, ser det ut som en förberedelse.

Det är den lins jag vill erbjuda i den här texten. Inte för att jag är ett särskilt intressant exempel, utan för att jag misstänker att jag inte är ensam om att ha levt en yrkesväg som först i efterhand blir begriplig.

Den identitet som inte stämde

År 2009 fattade jag ett medvetet beslut. Jag skulle skola om mig. Tvåårig utbildning till Agile Web Developer. Jag skulle bli en sådan som kunde, en sådan som byggde, en riktig utvecklare. Jag lärde mig HTML och CSS, JavaScript, Java och PHP. Jag fick godkända betyg och ett diplom som sa att jag var utvecklare.

Och jag lärde mig något annat också, något som diplomet inte talade om. Jag hade ingen fallenhet för att knacka kod.

Det är en jobbig insikt att gå igenom när man precis investerat två år i något. Jag tyckte inte att kodandet var intressant på det sätt som det måste vara intressant för någon som ska tillbringa sina dagar med det. Jag tyckte om att förstå hur saker fungerade, jag tyckte om att se en idé bli till en hemsida, men själva hantverket att sitta och bygga rader av exakt syntax tände inget i mig. Det var som att ha lärt sig dansa stegen utan att höra musiken.

Så jag gjorde det många gör. Jag hittade en omväg som lät mig stanna i fältet utan att behöva vara den jag inte var. Jag började jobba med WordPress, med teman, mallar, små webbsidor åt små företag. Jag byggde i åratal. Det var hederligt arbete, det löste verkliga problem för verkliga människor, och det krävde en lägre nivå av ren kod än utbildningen hade förberett mig för.

På den tiden såg jag det som en flykt. En flykt från kodandet, men på ett sätt som lät mig behålla en fot i tekniken. Idag ser jag det annorlunda. Det var inte en flykt, det var en signal. En signal från någon del av mig som visste något jag själv ännu inte hade ord för: att min plats i tekniken inte låg i hantverket, utan någon annanstans.

Psykologen Carl Gustav Jung skrev om individuation som processen att bli den man verkligen är. Inte den man tror att man borde vara, inte den som omvärlden förväntar sig, inte den som CV:t säger att man är, utan den hela personen, den som integrerar alla sina delar till en sammanhängande helhet. Han skrev också att processen sällan är linjär. Den tar omvägar. Det vi tar för flykt visar sig ibland vara den enda väg som var möjlig.

Två spår som vägrade möta varandra

Parallellt med tekniken har det andra spåret alltid funnits. Människorna.

Under mina 32 år i Sverige har jag jobbat på boenden, varit behandlingsassistent, mött människor i utsatta situationer. Det är ett arbete som gör något med en. Man slutar tro på enkla berättelser om vem som förtjänar vad. Man slutar tro på snabba lösningar. Man lär sig att lyssna utan att fixa, att vara närvarande utan att veta, att hålla utrymme för det som är komplicerat.

Och så fanns Jung. Jag har alltid varit dragen åt hans psykologi, även när jag inte hade vokabulär för det. Drömmar, symboler, arketyper, skuggan, det kollektiva omedvetna. Det fanns något i det som kändes sant på ett sätt som mer mekaniska psykologiska modeller aldrig gjorde. Men jag gick aldrig utbildningen. Inte i 20 år, inte i 25, inte i 30. Det fanns alltid något annat först.

Två spår som löper parallellt i flera decennier utan att möta varandra är inte slumpvis. Det är ett symptom. Det är en del av psyket som försöker säga något, och jag som inte lyssnar tillräckligt noga för att höra.

Jag drev under några år ett praktikcenter där jag på uppdrag av Arbetsförmedlingen hjälpte unga arbetslösa mellan 18 och 24 att få praktik inom IT-relaterade yrken. När jag tittar tillbaka är det första gången spåren faktiskt möttes i mitt arbete. Människor som behövde stöd, teknik som möjlig väg framåt, och jag i mitten. Men jag såg det inte då. Jag såg det som ett jobb bland andra. Sedan gick jag tillbaka till WordPress igen, drev ett kontorshotell, och sedan hände något helt annat.

Jungutbildningen, och vad som väntade på andra sidan

Jag bestämde mig till slut. Ett års utbildning till Jungiansk coach. Jag gick färdig 2024, fick mitt diplom från The Jungian Coaching School, och började coacha. Jag har sedan dess arbetat fram en metod jag kallar Jungian Synergy Coaching som har sin egen logik och sina egna verktyg.

På den tiden trodde jag att jag äntligen hade landat. Att den spretiga vägen hade nått sitt mål. Teknikspåret skulle förbli en hobby, ett bakgrundsljud, något jag pillade med på fritiden men aldrig skulle riktigt integreras i arbetet.

Sedan kom AI.

Inte som ett verktyg jag testade en helg och la åt sidan. ChatGPT kom som något som långsamt började väva sig in i mitt arbete som coach. Först bara för att hantera anteckningar från sessioner. Sedan för att skapa sammanställningar, en för mig själv, en för klienten, en för att förbereda nästa möte. Sedan började jag inse att jag faktiskt kunde bygga saker. Inte koda i den mening som mina två år som utvecklarstudent hade lärt mig att koda, utan beskriva, leda, dirigera, iterera. Något helt annat.

Och det var där, någonstans mitt i den processen, som jag förstod att den spretiga vägen inte hade slutat 2024. Den hade förberett mig.

Det jag inte visste att jag förberedde mig för

Här är vad jag ser nu, retrospektivt, och som jag misstänker att fler kan känna igen.

Basic-kursen 1988 gav mig inte programmeringskunskaper. Den gav mig en grundläggande trygghet i att en dator inte är magi, att det finns logik bakom skärmen. Den tryggheten har jag burit med mig i nästan fyra decennier.

Webbutvecklarutbildningen 2009 lärde mig inte att koda professionellt. Den lärde mig hur kod är strukturerad, vad olika språk gör, hur en stack hänger ihop. Den gav mig ett tekniskt språk även om jag inte var en flytande talare. Idag, när jag arbetar med AI, är det språket guld värt. Jag kan delvis läsa kod som jag aldrig själv skulle ha skrivit, jag kan se var något går fel, jag kan kommunicera med systemet på dess egna villkor.

Åren med WordPress lärde mig något annat igen. De lärde mig att förstå klienter, att översätta otydliga önskemål till konkreta lösningar, att leverera något användbart även när jag inte hade alla svar. Det är exakt samma arbete jag gör idag när jag bygger AI-system, fast med betydligt kraftfullare verktyg.

Åren på boenden och som behandlingsassistent gav mig något som ingen utbildning kan ge. En djupare förståelse för vad teknik kan göra mot människor som redan har det svårt. När jag idag pratar om etisk AI är det inte ett teoretiskt intresse, det är levd kunskap om vad som händer när system och processer behandlar människor som ärenden istället för personer.

Praktikcentret för unga arbetslösa lärde mig att bron mellan människor och teknik är ett yrke i sig. Det visste jag inte då. Idag är det halva mitt arbete.

Och Jungutbildningen, som jag gick för sent enligt mig själv, gav mig de begrepp jag behövde för att förstå AI inte som ett verktyg utan som ett kulturellt fenomen. Persona, Skugga, projektion, individuation. Utan dem hade jag bara varit en till röst i AI-debatten. Med dem har jag en lins som få andra har.

Inget av det här var planerat. Jag fattade inte beslut 1988 utifrån vad jag skulle behöva 2026. Ändå hänger det ihop på ett sätt som är nästan obehagligt välordnat.

Vad det betyder för dig som läser

Det är här jag vill stanna upp och vända blicken bort från mig själv.För det här skulle inte bara vara en text om mig, det är en text om vad jag tror gäller många.

Vi lever i en tid där spretighet ses som ett problem. Var fokuserad, var nischad, var en sak. Bygg ditt varumärke, hitta din vinkel, ha en tydlig story. Det är goda råd på sitt sätt, men de bygger på ett antagande som inte alltid stämmer: att livet ska gå att förstå framåt.

Mitt liv har inte gått att förstå framåt. Det går knappt att förstå bakåt heller, om jag är ärlig. Men det går att se mönster nu, sett från där jag står idag, som jag aldrig skulle ha kunnat planera fram.

Om du läser det här och känner att din yrkesväg är spretig, att du har bytt bana för många gånger, att du har år som inte riktigt passar in i din nuvarande berättelse om dig själv: vänta lite med att skriva av dem. Det du inte använder idag kan vara exakt det som behövs imorgon. Den kompetens som ser ut som en återvändsgränd kan vara grunden för något som ännu inte finns.

AI har visat mig något jag tror gäller bredare än mitt yrke. Verkligheten flyttar sig så snabbt att förberedelse i traditionell mening, att studera rätt sak för rätt jobb, blir mindre relevant. Det som blir mer relevant är substansen i den person du har byggt över åren, summan av allt du har varit nyfiken på, alla omvägar du har tagit, alla flykter som visade sig vara öppningar.

Den kombination jag bär idag, en Jungiansk grund och en teknisk botten, är inte ett resultat av strategi. Det är ett resultat av att jag följde min nyfikenhet även när den verkade leda fel, och att jag till slut slutade förneka de delar av mig som vägrade ge upp.

Du har förmodligen din egen variant av samma sak. Två eller tre eller fem spår som löpte parallellt utan att möta varandra. Lyssna på dem. De vet något om dig som du själv ännu inte har ord för.

Och var beredd på att tiden då de möts kan komma plötsligt, utan förvarning, med ett verktyg eller en händelse du inte hade kunnat förutse. Då är frågan inte om du är förberedd. Frågan är om du har modet att se att du alltid har varit det.

Källor och vidare läsning:

Jung, C.G. Samlade verk om individuation, Persona och det omedvetna.

Goren-Bar, A. (2022). An Introduction to Jungian Coaching.

Maltz, M. (1960). Psycho-Cybernetics.

Koe, D. (2022-2026). Diverse artiklar från thedankoe.com om självbild och agency.

Birgir Birgisson "Den sista superkraften: Agency i ett hav av AI-överflöd", om den unikt mänskliga förmågan att styra maskinen.

---

Birgir Birgisson är AI-arkitekt, systembyggare och skribent med en Jungiansk och etisk kompass. Han bygger AI-drivna system och verktyg, och skriver om teknikens påverkan på människan, ledarskap och personlig utveckling. Delar av materialet kan vara framtaget eller skapat med hjälp av olika AI-verktyg.