De flesta har hört talas om Sigmund Freud. Hans namn är nästan synonymt med psykoanalysen, och hans teorier om det omedvetna och barndomens betydelse har satt djupa spår i hur vi förstår människan. Men det är inte hela berättelsen. Två av hans närmaste lärjungar, Alfred Adler och Carl Gustav Jung, valde tidigt att gå sina egna vägar. De bröt sig loss från mästaren och formade två helt nya perspektiv som fortfarande påverkar psykologi, terapi och kultur än i dag.

Varför? Vad var det som gjorde att de inte kunde stanna kvar i Freuds skola? Och vad kan vi lära oss av deras mod att tänka annorlunda?

Alfred Adler: från mindervärde till gemenskap

För Adler var det inte sexualiteten som var människans främsta drivkraft, utan känslan av mindervärde. Vi föds små, beroende och otillräckliga, och den känslan följer oss genom livet. Men enligt Adler är det inte något negativt i sig – tvärtom, det är motorn i vår utveckling. Vi strävar hela tiden efter att kompensera, att ta oss från minus till plus, att bli starkare än den där känslan av otillräcklighet.

Härifrån kommer begreppet mindervärdeskomplex. När strävan blir överdriven eller förvrängd kan den slå över och skapa problem. Men i grunden är den helt nödvändig för att vi ska växa.

Det som avgör om strävan leder till hälsa eller ohälsa är, enligt Adler, vårt sociala intresse. Han kallade det Gemeinschaftsgefühl: känslan av gemenskap. Psykisk hälsa är för honom att känna tillhörighet och vilja bidra till helheten. När våra mål blir egoistiska, när vi söker överlägsenhet på andras bekostnad, då uppstår neuroser.

Adlers psykologi är jordnära och vardagsnära. Den handlar om relationer, ansvar och vår plats i samhället. Han flyttade fokus från det som bara händer inuti huvudet till det som sker mellan människor.

Carl Jung: djupet, symbolerna och det kollektiva omedvetna

Medan Adler zoomade ut mot samhället zoomade Jung in mot psyket. Han menade att Freud bara hade skrapat på ytan av det omedvetna. För Jung fanns där mycket mer än bortträngda minnen – ett helt landskap av symboler, myter och arketyper.

Han utvecklade begrepp som persona, skugga, anima och animus. Personan är masken vi visar utåt, skuggan är det vi förnekar i oss själva. Anima och animus är våra inre feminina respektive maskulina sidor. Alla dessa strukturer är delar av psyket som måste förstås och integreras för att vi ska bli hela.

Grunden för allt detta var idén om arketyperna – universella mönster som återkommer i drömmar, myter och sagor i alla kulturer. Härifrån formulerade Jung sin mest kontroversiella tanke: det kollektiva omedvetna. Ett slags gemensamt psykiskt arv från mänsklighetens historia, där arketyperna finns lagrade.

Målet för människan är individuation, en livslång resa mot helhet. Det handlar om att medvetandegöra och integrera alla delar av psyket – inte bara våra ljusa sidor, utan också skuggan och det vi helst vill blunda för. Jung såg människan som en andlig, meningsskapande varelse med rötter i något som går långt bortom det individuella livet.

Gemensamma drag och brytningen med Freud

Adler och Jung gick åt olika håll – den ene mot det sociala, den andre mot det symboliska och inre. Ändå delade de något gemensamt. Båda såg människan som aktiv, skapande och framåtblickande. De betonade mål, mening och potential för utveckling, i kontrast till Freuds mer deterministiska bild där barndomen och drifterna i stort sett bestämmer hela livet.

De delade också en frustration över Freuds starka fokus på sexualiteten som den enda drivkraften. För både Adler och Jung var det för snävt, för reduktionistiskt. De ville vidga perspektivet. Och på ett personligt plan upplevde de Freuds ledarskap som auktoritärt. De behövde frihet att tänka själva.

Men det är viktigt att komma ihåg att de inte avfärdade allt Freud sagt. De byggde vidare på hans revolutionerande insikt om det omedvetna, och de erkände barndomens betydelse. Det var i tolkningen av hur dessa krafter verkade som de gick sina egna vägar.

Två vägar mot helhet

Så vad lämnar de oss med? Adler ger oss verktyg för att förstå vår plats i världen och hur gemenskap och ansvar gör oss hela. Jung öppnar dörren till vårt inre universum och visar hur symboler, arketyper och drömmar formar oss.

Tillsammans visar de två olika men kompletterande vägar till helhet. Adler genom att bidra till världen runt oss, Jung genom att integrera världen inom oss.

Och kanske är det just här den viktigaste frågan uppstår:
När du tänker på din egen väg mot mening och utveckling, var känner du att tyngdpunkten ligger? Är det Adlers fokus på gemenskap och ansvar? Är det Jungs resa inåt mot självförverkligande? Eller kanske en pendling mellan båda, där den ena vägen ständigt kompletterar den andra?