Jag såg en bild nyligen. Svart bakgrund. Vita bokstäver. Inget krångel.
STAY DELUSIONAL.

Och den träffade mig rakt i mellangärdet.
Inte för att jag aldrig hört uttrycket förut, men för att det resonerade så brutalt exakt med vad jag just nu går igenom. Med mig själv, med mitt skapande, med alla projekt jag jonglerar, och med alla jävla röster i mitt huvud som säger att jag inte ska.

Jag får delulu-idéer hela tiden. Ni vet, de där "orealistiska", "för stora", "vem tror du att du är"-projekten.
Och varje gång en sån idé slår rot i mig, så händer något magiskt: jag börjar visualisera. Jag ser det framför mig. Jag känner det. Jag rör mig mot det. Och det är då jag är som allra mest levande.

Men precis när rörelsen börjar ta fart: BAM!
Då kommer murväggen av gamla tankemönster:
"Stanna i din jävla fil."
"Det där är ju galenskap."
"Du vet ju inte ens hur man gör det där."
"Vem tror du att du är?"

Och jag backar.
Jag sätter mig ner, drar ett djupt andetag och försöker vara "rationell".
Rationell.
Vad fan betyder det ens, när det är rädsla som håller i ratten?

För sanningen är:
Varje gång jag faktiskt lyckats med något i mitt liv,
var det inte när jag "tänkte igenom det logiskt".
Det var när jag trängde mig igenom muren.
När jag vägrade ta in att det var omöjligt.
När jag valde att stanna i rörelsen, trots tvivlet.

Och här är det intressanta:

Det vi ofta kallar "vanföreställningar",  det där som låter för stort, för kaxigt, för mycket..
Det är ibland exakt det vi behöver.
Inte som en lögn.
Utan som en riktning.

"Stay Delusional" för mig handlar inte om att tappa kontakten med verkligheten.
Det handlar om att skapa en ny verklighet – en som inte är fångad i gamla regler, gamla roller, gamla mönster.

Det handlar om att sluta be om lov.
Sluta vänta på tillåtelse.
Sluta vänta på att någon annan ska validera att det du ser framför dig är möjligt.

För vet du vad?
Om du kan se det – och jag menar verkligen se det –
då är det redan på väg att bli sant.

Och den enda som kan sabba det…
är du.

Så här står jag, i mitt eget lilla kaos, med en vägg av idéer, drömmar, tekniska plattformar, coachingsystem, kortlekar, poddar, sajter och passionerade vansinnesprojekt…
och jag säger till mig själv:

STAY DELUSIONAL.

Inte som flykt.
Utan som riktning.
Som motstånd mot självbegränsningens tystnad.
Som tillåtelse till expansion.

För rationellt har jag redan provat.
Och rationellt gör mig trött.
Men när jag stannar i det där andra,
när jag följer min delulu-drivkraft,
då händer det magi.

Så nästa gång någon säger "Du är inte realistisk",
svara bara:
"Tack."