När de bästa programmerarna i världen slutar skriva kod för hand, varför fortsätter vi som byggde vår väg dit att förminska oss själva?

Jag har byggt en stor del av min närvaro, mina affärer och min röst kring ett ord. Vibe-coding. Jag skrev boken om det på svenska, jag startade den svenska gruppen, jag samlade tusentals människor kring själva begreppet. Och nu, ett och ett halvt år efter att ordet först dök upp, sitter jag med en obekväm insikt: jag tror att vi behöver lämna det bakom oss.

Insikten kom när jag lyssnade på Boris Cherny, mannen bakom Claude Code hos Anthropic, i ett avsnitt av Bloombergs Odd Lots. Där sitter han, en av de mest tekniskt respekterade programmerarna i världen, och beskriver hur han arbetar. Han pratar med modellen. Han låter modellen skriva koden. Han sköter det mesta via Slack, som om han pratade med en kollega, och ibland via mobilappen. Sedan november förra året har hundra procent av hans kod skrivits av Claude Code. Han säger det rakt ut, utan att darra på rösten: han skriver inte längre kod för hand.

Och ingen kallar det vibe-coding.

Där någonstans slog det mig. När Boris Cherny gör exakt det jag gör, fast i större skala, kallas det ingenjörskonst, mjukvaruutveckling, arbetet på frontlinjen av det som händer i tech. När jag gör det, med samma verktyg, samma modeller, samma tal-till-text, kallas det vibe-coding, och över ordet ligger en lätt hinna av något billigare. Något oäkta. Något man ler lite överseende åt.

Frågan är inte om Boris fuskar. Frågan är varför jag har accepterat en etikett som förminskar mig.

Det oäkta arvet: en historia som upprepar sig

Låt mig backa, för det här har hänt förr. Flera gånger.

År 2009 började jag min utbildning till webbutvecklare. I två år lärde jag mig att skriva varje rad själv, HTML, CSS, JavaScript, och lägga upp det via FTP. Det var så en "riktig" webbsida byggdes. Sedan slutade jag skolan, upptäckte WordPress, och plötsligt var jag inte längre en riktig webbutvecklare i mångas ögon. Templates var fusk. Att inte handkoda varje pixel var att smyga in bakvägen. Så gick åren, och när ungefär tre fjärdedelar av världens webbsidor byggdes på WordPress, tystnade kritiken. Då var det plötsligt bara ett verktyg som alla andra.

Nu upprepas samma sak. Om du bygger en sida med Claude Code, Lovable, Codex eller något liknande, viskar någon att det inte är en "riktig" sida. Att det är lite fusk. Att det inte riktigt räknas.

Men mönstret är äldst av allt i min egen familj. Min farfar var möbelsnickarmästare på Island, i en tid då allt gjordes för hand, med verktyg som drevs av armar och rygg. Sedan kom elverktygen. Bordsågar, borrar, maskiner som var oändligt mycket snabbare och effektivare. Och under övergångsperioden fanns det de som fnyste: det där är inte riktiga möbler. Det är inte äkta hantverk. Idag skrattar vi åt tanken. Ingen ifrågasätter en möbelsnickares hantverksskicklighet för att han använder en bordsåg istället för en handsåg. Verktyget blev aldrig det som avgjorde värdet. Ögat, omdömet, känslan för materialet, visionen om den färdiga produkten, det var där mästerskapet satt hela tiden.

Vi befinner oss mitt i en sådan övergångsperiod nu. Och som alltid under övergången är förvirringen som störst, och rösterna som säger "det där räknas inte" som högljuddast.

Jag är inte ensam längre

Den känsla jag gått och burit, misstanken att något inte stämde med hur vi använde ordet, visar sig vara delad av fler än jag trodde. Och av tyngre namn än jag hade väntat mig.

Andrew Ng, tidigare Google Brain och en av de mest respekterade rösterna inom AI, har sagt det rakt ut. Han kallar "vibe coding" ett olyckligt namn för ett arbete som är verkligt och krävande, och menar att det får folk att föreställa sig att ingenjörer bara "kör på känsla" när de i själva verket ägnar sig åt en djupt intellektuell övning.

Addy Osmani, ingenjörsledare på Google, har skrivit en av de mest spridda texterna i ämnet. Hans poäng är att en Reddit-tråd om hur ett FAANG-team "vibe-kodar" i själva verket beskrev något helt annat: designdokument, sträng kodgranskning, testdriven utveckling. Det är inte vibe-coding. Det är AI-assisterad ingenjörskonst, och att blanda ihop dem devalverar själva ingenjörskonsten och ger nykomlingar en missvisande bild av vad som krävs.

Kent Beck, en av programmeringens verkliga veteraner, har velat ha ett eget ord för det disciplinerade arbetet: augmented coding, förstärkt kodning, integrerat med testdriven utveckling och obligatorisk granskning.

Och på communityn Lobsters pågår en diskussion om att helt sluta använda taggen "vibecoding", just för att ordet känns som en förolämpning när det klistras på människor som noggrant konstruerar en produkt och råkar använda språkmodeller som ett verktyg på vägen.

Det finns en tydlig linje genom alla dessa röster. De skiljer på två saker som ordet vibe-coding har flutit ihop. Å ena sidan den ursprungliga betydelsen, den Andrej Karpathy myntade i februari 2025: att ge sig hän åt flödet, acceptera vad modellen spottar ur sig utan att läsa koden, och glömma att koden ens finns. Det är perfekt för prototyper, helgprojekt och för att lära sig. Å andra sidan det jag och tusentals andra faktiskt gör när vi bygger något på riktigt: styr, granskar, itererar, testar, fattar hundratals små beslut om vad som är bra nog och vad som måste göras om. Verktyget avgör inte kategorin. Det är utvecklarens grad av granskning och förståelse som gör det.

Med andra ord: samma verktyg i två helt olika par händer. Den ena kör på ren känsla. Den andra bygger med omdöme. Och det är ett misstag att kalla båda för samma sak.

Masken vi själva satte på oss

Här vill jag stanna, för det är nu det blir intressant på riktigt. Och det är här det Jungianska perspektivet öppnar en dörr som den rent tekniska diskussionen inte når fram till.

Jung talade om Personan, masken vi bär utåt, ansiktet vi visar världen. Personan är inte i sig något ont. Vi behöver den för att fungera socialt. Men den blir farlig när vi förväxlar masken med oss själva, när vi krymper in i en roll som är mindre än den vi faktiskt är.

Och det är precis vad som händer när jag säger "jag håller ju bara på med vibe-coding". Lägg märke till det lilla ordet. Bara. I den meningen bor en hel självbild. "Lilla jag ska väl inte göra anspråk på att vara programmerare, jag håller ju bara på med vibe-coding." Det är en förminskning, och det förrädiska är att den känns som ödmjukhet. Men det är inte ödmjukhet. Det är en mask som säger åt mig att vara mindre än jag är.

Jung skulle känna igen rörelsen. Det är enklare, tryggare, mindre exponerat att bära den lilla masken. Om jag kallar mitt arbete för vibe-coding behöver jag aldrig stå för anspråket att jag faktiskt bygger mjukvara. Jag slipper granskningen. Jag slipper förväntningarna. Jag slipper risken att någon säger "men det där kan du ju inte". Masken skyddar mig, men den skyddar mig genom att hålla mig liten.

I min tidigare text om enmansföretaget skrev jag om Jungs varning för inflation, faran att egot identifierar sig för mycket med arketypiska krafter och tror sig vara helt självskapande. Det här är den motsatta faran, och lika verklig. Deflation. Att krympa. Att göra sig mindre än man är för att slippa bära vikten av sitt eget mästerskap. Individuationen, processen att bli hel, kräver att vi konfronterar båda dessa rörelser. Inte bara högmodet, utan också självförminskningen.

Earl Nightingale sa att motsatsen till mod i vårt samhälle inte är feghet, utan konformitet. Jag har börjat tänka att det finns en subtilare motsats också: självförminskning. Att stämma in i den nedvärdering av det egna arbetet som omgivningen redan har bestämt, för att slippa sticka ut, för att slippa göra anspråk, för att slippa den ensamhet som ligger i att säga "det jag gör räknas".

Hjältens resa, hela vägen hem

Det är här jag vill dra ut den större bågen, för det jag och tusentals andra har gått igenom är en resa med en form som är äldre än all teknik. Det är hjältens resa, och den har en struktur som Jung och senare Joseph Campbell kartlade långt innan någon av oss rörde en dator.

Det börjar med kallet. En människa som inte kunde programmera med PHP, C# eller något liknande, känner ändå ett sug. En vilja att skapa något eget. Ett kall som inte går att prata bort. För de flesta av oss kom det inte som ett karriärval utan som en dragning: jag vill bygga det där. Jag vill förverkliga den där idén.

Sedan kommer steget ut i det okända. Att lämna det trygga, det man kan, och ge sig ut i ett landskap där man inte vet vad man gör. Vi började skapa saker med verktyg vi knappt förstod, med en känsla av att när som helst kunna falla på näsan. Vi mötte mentorer på vägen, de vise som visade riktningen, alla som skrev och filmade och delade hur det gick till, på YouTube och överallt. Och så hamnade vi i avgrunden, i det Campbell kallade the abyss. Vi byggde saker och visste inte riktigt vad vi gjorde. Hur ska det här gå? Var landar det? Kommer det ens att fungera?

Och så, för många av oss, kom belöningarna. De första sakerna som faktiskt fungerade. De första betalande kunderna. Beviset att man kunde. Det är en euforisk fas, och det är lätt att tro att det är där resan slutar.

Men hjältens resa slutar inte i avgrunden, och den slutar inte heller i triumfen. Den slutar med återkomsten. Hjälten kommer hem, tillbaka till sin utgångspunkt, men förändrad. Och det är först vid återkomsten som resans verkliga innebörd träder fram.

För mig ser återkomsten ut så här. Jag hoppade inte bara ut och lärde mig vibe-koda. Det är den lilla berättelsen, maskens berättelse. Den stora berättelsen är att jag hade ett kall, att jag gav mig ut i det okända, att jag använde de verktyg jag hade och tog emot de råd jag behövde, och att jag genom hela den processen förvandlades till något jag inte var när jag började. Jag blev någon som bygger mjukvara. AI-assisterat, ja. Med nya verktyg, ja. Men mjukvara. På riktigt.

Att komma hem betyder att kunna se sig själv klart. Och när jag ser klart kan jag inte längre bära masken som säger "bara". Återkomstens gåva är rätten att kalla arbetet vid dess rätta namn.

Det Boris Cherny egentligen visar oss

Låt oss återvända till Boris Cherny, för det han beskriver är inte en framtidsvision. Det är hur arbetet redan görs, på den absoluta frontlinjen.

När han talar om sin egen roll säger han att koden modellen skriver numera nästan varje gång är bättre än den han själv skulle ha skrivit. Han beskriver hur han går från djupt fokus på en enda kodbit till att ha flera, ibland hundratals, ibland tusentals modeller igång samtidigt som samarbetar om att bygga mjukvara, medan han själv ägnar sig åt att tänka ut vad de ska göra. Rollen har förskjutits. Från att skriva till att styra. Från pianist till dirigent, precis den bild jag använde om Karpathy i en tidigare text.

Och han ger en bild som fastnar. Föreställ dig, säger han, att du är världens bästa skulptör, men att du får arbeta med förbundna ögon och utan att känna på materialet. Resultatet blir okej, men aldrig ditt bästa. Kan du kika med ena ögat blir det bättre. Kan du se hela skulpturen och få återkoppling, då kan det bli något extraordinärt. Poängen är att kvaliteten sitter i två saker samtidigt: hur bra det första utkastet är, och hur väl du kan iterera mot målet.

Det är Maxwell Maltz servo-mekanism, målsökandet genom försök, feedback och justering, den jag skrivit om förr. Men det slående är att en av världens skickligaste programmerare beskriver sitt arbete i exakt samma termer som en soloprenör som bygger sin första app. Skillnaden är skalan. Inte metoden. Inte äktheten. Inte värdet.

När Boris beskriver hur de nya rollerna i tech håller på att sortera sig, prototypmakare, byggare, skötare, odlare, den han lite skämtsamt kallar sopare, den som polerar bort de sista skavankerna, då talar han om ett landskap där själva hantverket att skriva rader har lämnat centrum. Det som återstår, säger han, är omdöme. Just det. Omdöme. Precis det som satt i min farfars öga när han förde bordsågen genom virket.

Varför namnet spelar roll

Man kan invända: är inte det här bara semantik? Spelar det verkligen roll vad vi kallar det?

Jag tror att det spelar större roll än nästan något annat. För namn formar självbild, och självbild formar vad vi vågar göra. Maltz visade att vi handlar i enlighet med den bild vi bär av oss själva. Bär jag bilden av någon som "bara vibe-kodar", så kommer jag att agera därefter. Jag tar mindre betalt. Jag gör mindre anspråk. Jag ställer mig längst bak i rummet. Jag tvekar att kalla mig systembyggare, för masken säger att det vore förmätet.

Byter jag namn på arbetet byter jag också bild av den som utför det. Inte för att blåsa upp mig, inte för den inflation Jung varnade för, utan för att landa i en sann storlek. Varken större eller mindre än jag är. Det är det individuationen till slut handlar om: att bli hel, att integrera, att inte förneka någon del av sig själv, varken skuggan eller förmågan.

Så nej, jag tror inte att det är fåfängt att bry sig om ordet. Jag tror att det är ett av de mest praktiska, konkreta sätten att ta tillbaka agency över sin egen berättelse. Och agency, den sista superkraften i ett hav av AI-överflöd, är hela den röda tråden i det jag skrivit i över ett halvår nu. När teknisk expertis blir en handelsvara blir mänskligt omdöme, kreativ syntes och handlingskraft den nya hårdvalutan. Att våga kalla sitt arbete vid rätt namn är en handling av just den handlingskraften.

Så vad kallar vi det?

Jag har inget perfekt ord att erbjuda, och jag misstror den som säger sig ha det. Kanske AI-assisterad programmering. Kanske AI-assisterad ingenjörskonst för det som byggs med disciplin och granskning, i linje med Osmani och Beck. Kanske något helt annat som ännu inte finns. Språk växer fram, det bestäms inte av dekret.

Men riktningen är jag säker på. Vi som bygger på riktigt, som styr och granskar och itererar och tar ansvar för det vi släpper ifrån oss, vi har vuxit ur den lilla masken. Vibe-coding var ett bra ord för en början, för det första hänförda hoppet ut i det okända. Det var ordet för kallet. Det är inte längre ordet för hantverket.

Och det finns en fin logik i att just den som byggt en röst kring ordet är den som får säga det högt. Jag har inget att förlora på att erkänna det, tvärtom. Att kunna se att man vuxit förbi sitt eget begynnelseord är inte ett nederlag. Det är återkomsten. Det är hjälten som kommer hem och ser sig i spegeln och för första gången känner igen sig fullt ut.

Nästa gång någon frågar vad jag håller på med tänker jag inte längre säga "jag håller bara på med lite vibe-coding". Jag tänker säga att jag bygger mjukvara. AI-assisterat, med de kraftfullaste verktyg mänskligheten någonsin haft, på samma sätt som de bästa i världen gör det. Precis som min farfar en dag lade ner handsågen, tog upp bordsågen, och fortsatte vara mästaren han alltid varit.

Verktyget bytte han. Hantverket behöll han. Och namnet på det han gjorde förblev vad det alltid varit: möbelsnickeri.

Kanske är det dags att vi gör detsamma.

Källor och vidare läsning:

Bloomberg Odd Lots. The Creator of Claude Code on The Hottest Piece of Software in the World. Samtal med Boris Cherny (YouTube).

Business Insider: Andrew Ng says vibe coding is a bad name for a very real and exhausting job.

Addy Osmani: Vibe coding is not the same as AI-Assisted engineering.

Milad Ariany: Vibe coding is not the same as AI-Assisted engineering (Medium).

SoftwareSeni: What Is Vibe Coding and How Does It Differ from AI-Assisted Engineering.

Lobsters: Let’s rename the “vibecoding” tag to “llms”.

Wikipedia: Vibe coding.

Birgir Birgisson: Vibe Coding och enmansföretagets revolution: När AI möter mänsklig agency.

Birgir Birgisson: När jättarna börjar vibe-koda: Om makt, marknad och moral i AI-erans vilda väster.

Birgir Birgisson: Vibe Coding-boken (Amazon).

Maxwell Maltz: Psycho-Cybernetics (Amazon.se).

Earl Nightingale: The Strangest Secret (Amazon.se).

Joseph Campbell: The Hero with a Thousand Faces (Amazon.se).

C.G. Jung: Samlade verk om Persona, individuation och skuggarbete.

Birgir Birgisson är AI-arkitekt, systembyggare och skribent med en Jungiansk och etisk kompass. Han bygger AI-drivna system och verktyg, och skriver om teknikens påverkan på människan, ledarskap och personlig utveckling. Delar av materialet kan vara framtaget eller skapat med hjälp av olika AI-verktyg.