När euforin tystnar

Om hur ett kollektiv mognar, och varför skuggan alltid kommer ikapp

Det började som det alltid börjar. Med eufori. Människor som aldrig hade rört en rad kod byggde plötsligt appar på en eftermiddag, och rusningen var äkta. Något hade öppnats. En hemlig dörr in i ett rum där tekniken var snabb, lekfull och nästan magisk. Det fanns en lätthet i det. En se vad jag kan göra som vi sällan känner efter att vi blivit vuxna.

Och nu, ett år senare, händer något mer intressant än själva tekniken. Rörelsen mognar. Inte för att verktygen blivit kraftfullare, utan för att människorna i den har börjat ställa andra frågor. Det är där den här texten börjar, för det är där det blir intressant ur ett jungianskt perspektiv. När ett kollektiv möter sin egen skugga.

Den första fasen är alltid eufori

Jag minns mina första månader med vibe coding tydligt. Jag slängde ur mig one-liners i Replit och deployade direkt. Jag byggde saker jag inte förstod, och det gjorde mig euforisk snarare än orolig. Det var känslan av att bryta sig ut ur en bur jag inte ens visste att jag satt i. Identiteten "jag är inte en teknisk person" hade burit mig i decennier, och plötsligt höll den inte längre.

Det är detta som gör de första månaderna i vilken som helst transformativ rörelse så magnetiska. Det är inte verktyget i sig. Det är upplevelsen av att en gräns har flyttat sig. Och eftersom gränsen flyttat sig så plötsligt har vi ännu inte hunnit utveckla ett moget förhållande till det nya territoriet. Vi springer in i det, fascinerade, utan karta.

Jung beskrev en mekanism som han kallade enantiodromi. Tanken att allt som drivs till sin yttersta punkt förr eller senare vänder och möter sin motpol. Den extatiska vänder mot allvaret. Den lekfulla mot ansvaret. Den expansiva mot strukturen. Det är inte ett sammanbrott, det är en lag. Och rörelser som inte förstår den tror att deras höstbruna eftermiddagar är ett misslyckande, när de i själva verket är en mognad.

Det som drivits till sin yttersta punkt vänder alltid mot sin motpol.

Skuggan i det självklara

Varje rörelse har sin skugga. Inom vibe coding är skuggan inte särskilt svår att hitta, om man vågar titta. Den ligger i avståndet mellan vad vi kan beskriva och vad vi faktiskt förstår. Mellan att få det att fungera och att veta varför det fungerar. Mellan att kunna prompta fram en app på en eftermiddag i maj och att kunna garantera att den inte läcker användardata på en söndagskväll i augusti.

Det här är inte en kritik. Det är en observation. Det är fullt möjligt, och fullt rimligt, att bygga små verktyg, hobbyprojekt och prototyper utan att ha den tekniska djupförståelsen i ryggraden. Men så fort vi börjar bygga tjänster som hanterar känslig information, ekonomiska transaktioner eller hälsodata, har vi tagit ett steg in i ett rum med andra spelregler. Och det rummet bryr sig inte om hur snabbt vi kom dit.

Den första skuggsidan är illusionen av kompetens. När AI gör 95 procent av kodningen är det lätt att tro att man är kompetent på 95 procent av det den gjorde. Men kompetens är inte detsamma som produktion. Kompetens är att veta vad man ska göra när det går sönder, och att förstå tillräckligt mycket av strukturen för att kunna fråga rätt frågor när något inte stämmer.

Den andra skuggsidan är teknisk skuld i hyperaccelererat tempo. I traditionell utveckling byggs skuld upp långsamt, ofta i takt med att teamet växer och kraven förändras. Med vibe coding kan vi stapla skuld i veckotakt. Kod som fungerar idag men som ingen, varken vi eller AI:n, kommer kunna underhålla om sex månader. Hastighet är inte detsamma som hållbarhet.

Den tredje skuggsidan är infrastrukturen som inte hänger med. En tjänst som blir populär över en natt är ett bekant scenario, men det blir nytt igen när skaparen aldrig själv har behövt tänka på redundans, backuper eller skalning. Det går bra tills det inte gör det. Och då går det fort.

Vakthållaren och pionjären

Inom varje kollektiv som genomgår en mognadsprocess uppstår två röster. Den ena är pionjärens, den som ser möjligheterna, som driver framåt, som vägrar låta rädslan dämpa upptäckarglädjen. Den andra är vakthållarens, den som minns vad det kostade att lära sig det vi redan vet. Den som ställer de obekväma frågorna om säkerhet, ansvar och konsekvens. Den som inte vill trampa någon på tårna men vägrar låta entusiasmen passera utan motfråga.

Båda rösterna behövs. Det är frestande att ställa dem mot varandra, att kalla pionjären naiv eller vakthållaren bakåtsträvande, men det är ett missförstånd. De är två sidor av samma kollektiva psyke. Jung skulle kalla det en spänning mellan komplementära krafter, och spänningen är produktiv så länge vi inte försöker upplösa den genom att tysta den ena sidan.

Det jag ser i den svenska AI-scenen just nu är något hoppfullt. Vakthållarens röst har börjat höras tydligare, inte som en domedagsprofet utan som en seriös och respekterad kollega. Och pionjärerna lyssnar. Det syns i hur samtalen har förändrats det senaste året. För ett år sedan handlade nästan allt om vad man kunde bygga och hur snabbt. Idag handlar en växande del om hur man bygger så att det fortfarande står om ett år.

Verktygen växer också

En sak som ofta förbises i den här diskussionen är att verktygen själva mognar parallellt med användarna. Vercel, Supabase, Neon, Cloudflare, alla har byggt in mer skydd, bättre defaults och tydligare guardrails de senaste tolv månaderna. Det som var manuellt och osynligt för ett år sedan är ofta inbyggt och påslaget från start idag.

Detta är värt att stanna vid, för det är lätt att falla in i berättelsen om att tekniken springer ifrån vår förmåga att hantera den. Ibland gör den det. Men ibland händer det motsatta. Tekniken börjar tänka säkerhet åt oss, inte för att den blivit medveten utan för att de team som bygger verktygen har dragit lärdom av tidigare misstag och bakat in dem som standardbeteenden. Det är civilisatorisk minneslagring, och den fungerar. Långsamt, men den fungerar.

Det är inte ett argument för att luta sig tillbaka. Det är ett argument för att en del av mognadsprocessen sker utanför oss, i de strukturer vi bygger på. Men en del av den måste fortfarande ske inom oss. I vår vilja att fråga, att lära, att inte gömma sig bakom verktygets kompetens.

Att inte ha rätt ensam

Det finns en kollektiv intelligens som uppstår när tillräckligt många människor möts kring en gemensam fråga, även när de är oeniga om svaret. Det är därför jag är försiktig optimist inför det här skiftet. Inte för att jag tror att AI magiskt kommer tänka säkerhet åt oss, utan för att jag ser att människor i Sverige nu pratar om infrastruktur, redundans och säkerhet i sammanhang där det för ett år sedan inte ens hade varit ett samtal.

När ett samtal flyttar sig från hur fick du det att fungera till hur ser du till att det fortfarande fungerar om tre månader, har något viktigt hänt. Inte i tekniken, utan i kulturen kring den.

Jung skrev om individuationen som en process där det omedvetna gradvis blir medvetet, där skuggan integreras snarare än förträngs. Det gäller även för kollektiv. Och det är just det vi gör nu, om vi gör det rätt. Vi tar det som vi tidigare tryckte undan, frågan om ansvar, frågan om konsekvens, frågan om vad vi egentligen släpper ut i världen, och låter det få samma plats vid bordet som upptäckarglädjen har haft.

Det betyder inte att rörelsen blir tråkig. Det betyder att den blir vuxen. Och en vuxen rörelse är farligare för status quo än en euforisk, för den kan både skapa och förvalta. Den kan både drömma och leverera. Den kan både öppna dörrar och stänga dem ordentligt efter sig så att rummet är tryggt nog att stanna i.

Trynstötar kommer

Jag tror inte att vi kommer slippa misstagen. Det kommer komma en större dataläcka. Det kommer komma en eller annan tjänst som kraschar under sin egen popularitet och förlorar förtroende på vägen. Det kommer att komma berättelser om någon som byggde fel sak på fel sätt och betalade ett pris för det. Det är inte en cynisk förutsägelse, det är en observation av hur lärande fungerar i vilken ny domän som helst.

Men jag tror också att vi landar mjukare än många befarar. Inte för att vi är extra duktiga, utan för att vi har tre saker som inte alltid har funnits i tidigare tekniska revolutioner. Vi har en aktiv community som pratar med varandra i realtid och delar erfarenheter, både segrar och nederlag. Vi har verktyg som mognar i takt med användarna, ofta snabbare än användarna själva. Och vi har en växande generation av människor som har sett tillräckligt många tekniska bubblor för att veta att en sund skepsis inte är detsamma som pessimism.

Det är, paradoxalt nog, kombinationen av eufori och vakthållande som gör en rörelse hållbar. Eufori utan vakthållande blir hybris. Vakthållande utan eufori blir stagnation. Det är när de två rösterna får tala med varandra, snarare än mot varandra, som något verkligt mognar fram.

Det vi gör nu, formar det vi blir

Jag tänker på det här ofta när jag sitter i Claude Code numera och går igenom säkerhetsrutiner innan jag släpper något skarpt. Det är samma person som ett år sedan slängde ur sig one-liners utan en tanke på följderna. Samma verktyg, samma teknik, men en helt annan praxis. Det är inte ett misslyckande av euforin, det är dess fullbordan. Det är vad eufori blir när den får mogna istället för att bara förflyktigas.

Det vi etablerar för vanor nu, individuellt och kollektivt, är det vi kommer leva med under lång tid. De som lär sig att fråga rätt frågor om sin egen kod, även när de inte skrev den själva, kommer ha ett försprång som inte handlar om tekniken utan om karaktären. De kommer vara de som folk vill bygga med, anställa, samarbeta med. Inte för att de är de snabbaste, utan för att de är de mest tillförlitliga.

Vibe coding har, från första dagen, handlat om mer än kod. Det har handlat om vem vi är när vi får tillgång till krafter vi inte hade innan. Och det är där den jungianska kärnan i hela det här fenomenet ligger. Det är inte tekniken som testas. Det är vi.

Den som förstår det, och tar det på allvar, är redan halvvägs igenom mognadsprocessen. Resten är bara att fortsätta gå.

Vill du läsa fler texter som denna?

Prenumerera på mitt veckobrev där jag samlar tankar om AI, ledarskap, personlig utveckling och teknikens påverkan på människan: https://veckobrev.birgir.se/

Källor och vidare läsning

Jung, C.G. Samlade verk om individuationsprocessen, skuggan och enantiodromi. Särskilt The Archetypes and the Collective Unconscious (1959) och Aion: Researches into the Phenomenology of the Self (1951).

Karpathy, A. (2025). "Introducing Vibe Coding." Twitter/X, februari 2025.

Birgisson, B. (2026). "Vibe Coding och enmansföretagets revolution: När AI möter mänsklig agency." birgir.se, januari 2026.

Birgisson, B. (2026). "När jättarna börjar vibe-koda: Om makt, marknad och moral i AI-erans vilda väster." birgir.se, mars 2026.

Birgisson, B. (2026). "Den sista superkraften: Agency i ett hav av AI-överflöd." birgir.se.

Maltz, M. (1960). Psycho-Cybernetics. Pocket Books.

Nightingale, E. (1956). The Strangest Secret. Combined Registry Company.

Koe, D. (2023). The Art of Focus. Diverse essäer på thedankoe.com och letters.thedankoe.com om one-person business och kreativ disciplin i AI-eran.

Birgir Birgisson är AI-arkitekt, systembyggare och skribent med en Jungiansk och etisk kompass. Han bygger AI-drivna system och verktyg, och skriver om teknikens påverkan på människan, ledarskap och personlig utveckling. Han grundade Jungian Synergy Coaching. Delar av materialet är framtaget eller skapat med hjälp av olika AI-verktyg.